Kärt återseende!
En liten återblick på mig.
24 år, 163 cm, har tappat en del i vikt sen sist, dock fortfarande en liten hinna med överskottsfett på magen(vill få tajtare ben, armarna är redan klara)vill bli riktigt tajt, inte skinny. För ni har väl hört att strong is the new skinny? And i'm gonna stick to that quote.
2012-02-07
Jag välkomnar mig själv samt er tillbaka. Jag har gått ner i vikt, dock inte medvetet, utan det har bara runnit av mig. Mina lår går inte längre ihop och byxorna sitter lite lösare. En underbar känsla.
Men jag måste ta tag i min kost samt träning. Jag äter för lite och för dåligt. Jag tränar inte, enbart genom samlag, vilket inte är fy skam!!
Så nu börjar vi.
Mat + träningsschema kommer uppdateras dagligen. Jag har sagt upp mig på sats och kör sportlife.
så hej hej och välkommen!
back
kärt återseende.
Nu är jag iaf tillbaka.
HEJ!!!!
Det har gått lite mer än en vecka och jag knaprar fortfarande på mina Reductil, 15 mg. De senaste två(eller är det tre?)dagarna har jag mått riktigt risigt. Jag har kännt mig svimfärdig, yrsel och hjärtklappning. Vet inte om detta är normala biverkningar eller om man borde ta det på allvar. Jag pratade med mitt X igår, honom kan jag nästan säga allt till, han tyckte jag var dum som tog tabletterna, men han känner ju mig. Det är liksom ingen idé att ens försöka motargumentera mig. Har jag bestämt mig så har jag. Jag bad honom iaf vara beredd på att hugga luren om jag skulle ringa och vara nervös, han själv har gått på antideprisiva och vet hur det är när kroppen spökar. Jag kanske borde ringa sjukvårdsupplysningen och fråga? Men jag skäms över att jag tar dom, jag är ju knappast överviktigt!! Jag är normal, inga konstigheter. Men tanken på att hjärtslagen och trycket mot bröstet kanske är något allvarligt får mig att undvika samtalet. Jag väntar tills imorgon......
Måndag, ny vecka.
Jag åt två ägg och en stor kopp svart kaffe till frukost nyss. Nu luktar det fis på hela jobbet, haha. Mysigt...
stanidag
Lycka och jag.
tips.
Början.
Sakta men säkert vänjer jag min kropp vid minimalt intag av mat. Jag bortsluter ALLA kolhydrater, sötsaker, godis, chips bakesler osv osv. Listan är lång. Det uppstår redan problem när man är med sina vänner och vi skall äta. Igår tog jag en slize pizza. Enbart för hon ifrågasatte varför jag inte åt. Jag som i vanliga fall alltid äter. Ikväll skall jag och Lycka laga middag. Fördelen med att träffas sent om kvällarna är att jag kan skylla på att jag åt sen lunch. Lyckan börjar jobba tidigt imorgon, så frukost hinner vi inte med. Möjligen en kopp svart kaffe.
Hello skinny love
Det var den 25e maj som jag vaknade ur min bubbla. Under min uppväxt har tanken kicklat mig likt ett höstrå. Det har alltid funnits där.
Vid 18 års ålder rasade jag, omedvetet, det var inte meningen men på hästryggen följde jag liksom bara med. Mamma var orolig då det gick så fort. Men nu i efterhand kan jag erkänna att jag saknar det. Känslan av att väga under 50. Känslan av att behöva besvara folks ifrågasättning om min viktnedgång. Då blev jag irriterad, mest för att det skedde omedvetet. Nu vill jag att dom skall fråga det igen, lägga märke till det. Jag vill bli smal. Smalare. Jag vill känna mina nyckelben och låta mina höftben sticka fram. Idag började det och jag känner hur den lilla svarta djävulen på min axel sätter sig till rätta. Han gör sig hemmastadgad.
Främst skriver jag denna blogg för att dagligen göra rapporter på intag av mat, motion, motivation, tips och så vidare och så vidare.
Och ja, jag är helt vanlig tjej. Med världens bästa vänner, en underbar familj, en kille i min närhet och en livskamrat på fyra ben. Jag vill bara blir smal(are) och snygg(are).